Tittade förra veckan på TV 4:s morgonnyheter där en SJ-lokförare beskrev hur han hade fått sitt lokförarcertifikat (eller vad det kan heta) indraget av Transportstyrelsen - trots nästan 25 års prickfritt lokkörande. Anledningen? Jo, pga svårigheter i sitt privatliv hade han genomgått en neuropsykiatrisk utredning och fått en Aspergerdiagnos - allt för att få hjälp till ett mer välfungerande privatliv. Vid sin årliga läkarundersökning uppgav han detta och vips drogs certifikatet in.
Åtminstone inom civilflyget finns det inte längre några formella krav på psykologisk prövning innan eleverna påbörjar sin flygutbildning (nu sker det dock på frivillig basis och ofta på uppmaning från flygskolor) - ändå tycks det finnas en lista hos Transportstyrelsen över diagnoser som inte är ok för certifikatinnehavare (jag antar att lokförare och piloter opererar under någorlunda samma betingelser här och har likartade krav för att få certifikat). Hur har Transportstyrelsen egentligen kommit fram till att symtom förknippade med en Aspergerdiagnos skulle vara olämpliga för en lokförare? Kan de inte istället kanske vara en tillgång? (Man kan undra hur Transportstyrelsen kommer att agera om nu Asperger "försvinner" som diagnos i DSM-V; kommer vederbörande att få tillbaka sitt certifikat då?).
Om nu lokförarens Aspergerdiagnos är korrekt så bör han rimligen ha haft problematiken ett par decennier innan han började köra tåg - och har alltså trots detta kunnat utföra sitt arbete utan problem. Nu plötsligt - bara för att en diagnos har satts på pränt - bedöms han som olämplig. Fullständigt befängt enligt mitt tycke. Men en tydlig varning till alla certifikatsinnehavare av olika slag att smyga med sina problem och lida i det tysta...
Det är den här godtyckligheten hos TPS som gör att folk har två läkare, en för friskintyg och en anan för behandlingar etc och så hoppas man att e två journalerna aldrig möts.
SvaraRaderaEn intressant fråga just nu är hur förhålla sig till ECT behandlade piloter. Är det heriditeten, sjukhistorien eller behandlingen som oroar?
Alf Ingesson Thoor
Diagnoskulturen är som en snabbväxande skog; den riktigt rusar fram och breder ut sig över snart sagt allt och alla. Jag såg och åhörde intervjun med lokföraren och kände mig mest beklämd. Men det är är egentligen en effekt av ett intressant fenomen som startade redan under 1600-talet, då bl a Descartes fick ett genombrott när han hävdade att kropp och själ är två separata delar av människan. Även den moderna psykiatrin tar ju sin främsta utgångspunkt i det somatiska. Mänskliga problem kartläggs allt mer som vore dessa uppståndna enbart i hjärnans nervceller och deras förbindelser. Den stora motorn som driver den här utvecklingen finns förstås i läkemedelsindustrin, som tjänar miljarder på alla dessa diagnoser och deras behandlingsinriktningar.
SvaraRadera/Hans Gordon
Diagnosticeringen av psykiska åkommor är återkommande problem. Psykiatrin är ett ständigt krisområde med dess
SvaraRaderafå behandlingsmöjligheter och psykologiskt illa rustade
läkare. Diagnoser skrivs för lättvindigt och psykofarmaka skrivs ut på löpande band. Asberger, än sen?